revenge of the exes
Hela förra året var fullproppat av ex. I verkliga livet speciellt under hösten då den största andelen befinner sig här i skåne och det gjorde inte jag under våren. Jag kände att jag blev konfronterad med många underliga relationer jag haft.
Fast om jag ska vara ärlig är det inte främst relationerna som har varit underliga. Det finns många accepterade konstellationer även om man drar gränsen vid tvåsamhet. Det är främst personerna som har varit underliga. Både på bra sätt och dåliga. Jag undrar om det speglar vem jag har trott att jag har varit under perioder, för mellan många finns det inte en endaste röd tråd.
Det fanns några riktigt roliga återseenden. Vi har fortfarande roligt tillsammans och jag kan se vad som fanns där. Av en kille fick jag höra sanningen. hehe. Eller ja, hans konstruktion iallafall. Jag mötte honom på en fest, han kände inte igen mig och jag kände inte igen honom. Men efter ett tag gick det upp för mig vem han var medan han inte kopplade riktigt lika fort. Vi började snacka och han var ganska berusad och råkade börja babbla om den här tjejen Annica från Eslöv som han hade varit kär i för några år sedan. Innan han hade börjat ana vem jag var så hade han redan sagt ett och annat. Underhållande. Hans min var obetalbar när det gick upp för honom.
Därtill är det några som, trots att de har blivit äldre inte väljer äldre partners. Vissa är självklara personer som inte vill bli äldre, växa upp eller what ever, så det kanske inte är så konstigt. Medan andra faktiskt har, utåt sett, mognat men ändå växer ålderskillnaden. Underligt tycker jag eftersom min umgängeskrets åldras i samma takt som jag.
Men vad är inte lite lammakytt.
En pojkvän blev ex. Jag saknar våra samtal. Vad jag inte riktigt insåg innan var att jag faktiskt under min stockholmsvistelse har vuxit två år. Innan har jag sett det som en lång dvala. Att jag var en och samma person hela tiden och så fort jag kom ner hit till mina gamla vänner så skulle allting bli bra och vara som förut. Fast det är det inte. Alla här har en förutfattad bild av mig som inte riktigt stämmer överrens. Jag levde väldigt nära den här killen (en enrumslägenhet lämnar inte mycket utrymme för.. ja, någonting egentligen) och det känns som han förstod den jag blev. Han var ju ändå den enda riktigt nära vännen jag umgicks med de åren. Så det har varit mycket lättare att prata med honom men jag antar att jag måste försöka få alla andra att fatta mig nu.
Och det mina vänner är ett projekt, alla ni som känner mig vet att jag inte riktigt är den öppna typen.
Så, efter det här utspelet ska jag nu försöka återgå till min uppsats och sätta mig in i folklorens framställning av kvinnan. uber.
Fast om jag ska vara ärlig är det inte främst relationerna som har varit underliga. Det finns många accepterade konstellationer även om man drar gränsen vid tvåsamhet. Det är främst personerna som har varit underliga. Både på bra sätt och dåliga. Jag undrar om det speglar vem jag har trott att jag har varit under perioder, för mellan många finns det inte en endaste röd tråd.
Det fanns några riktigt roliga återseenden. Vi har fortfarande roligt tillsammans och jag kan se vad som fanns där. Av en kille fick jag höra sanningen. hehe. Eller ja, hans konstruktion iallafall. Jag mötte honom på en fest, han kände inte igen mig och jag kände inte igen honom. Men efter ett tag gick det upp för mig vem han var medan han inte kopplade riktigt lika fort. Vi började snacka och han var ganska berusad och råkade börja babbla om den här tjejen Annica från Eslöv som han hade varit kär i för några år sedan. Innan han hade börjat ana vem jag var så hade han redan sagt ett och annat. Underhållande. Hans min var obetalbar när det gick upp för honom.
Därtill är det några som, trots att de har blivit äldre inte väljer äldre partners. Vissa är självklara personer som inte vill bli äldre, växa upp eller what ever, så det kanske inte är så konstigt. Medan andra faktiskt har, utåt sett, mognat men ändå växer ålderskillnaden. Underligt tycker jag eftersom min umgängeskrets åldras i samma takt som jag.
Men vad är inte lite lammakytt.
En pojkvän blev ex. Jag saknar våra samtal. Vad jag inte riktigt insåg innan var att jag faktiskt under min stockholmsvistelse har vuxit två år. Innan har jag sett det som en lång dvala. Att jag var en och samma person hela tiden och så fort jag kom ner hit till mina gamla vänner så skulle allting bli bra och vara som förut. Fast det är det inte. Alla här har en förutfattad bild av mig som inte riktigt stämmer överrens. Jag levde väldigt nära den här killen (en enrumslägenhet lämnar inte mycket utrymme för.. ja, någonting egentligen) och det känns som han förstod den jag blev. Han var ju ändå den enda riktigt nära vännen jag umgicks med de åren. Så det har varit mycket lättare att prata med honom men jag antar att jag måste försöka få alla andra att fatta mig nu.
Och det mina vänner är ett projekt, alla ni som känner mig vet att jag inte riktigt är den öppna typen.
Så, efter det här utspelet ska jag nu försöka återgå till min uppsats och sätta mig in i folklorens framställning av kvinnan. uber.
och nu till 2008
Okej, nyår gick såklart inte obemärkt förbi. Jag hann med en fancy middag, förfest, tre olika fester i olika städer och en taxi för 500 kr därimellan.
Absolut inte obemärkt när jag och pernilla vaknade upp med en okänd gäst på soffan. Robban utan skor. Vi fann honom när vi vandrade hem från vildanden tidigt den första januari 2008. Nya året; nya vanor och löften om en bättre tid och självdiciplin sägs det. Robban, relativt glad efter omständigheterna. Han småsteppade efter oss ett tag, aningen förvirrad, utan varesig skor eller jacka. Han var lite som en herrelös hund som följde efter oss.
Morgonen efter vaknade han i vår soffa utan ett minne av vem vi var osv.
Eftersom han inte hade några skor så var han typ fast hemma hos oss till någon behagade hämta upp honom. Så vi tre spenderade dagen med att kolla på Ronja rövardotter, dricka kaffe och försöka kartlägga hans gårdag. Det hela var så bisarrt att det bara blev okej.
Han lovade sig själv att året inte skulle fortsätta som det började och vi lovade oss själva att inte vara så naiva och knäppa. Vem var egentligen galnast? Han full, utan kläder ute i nyårsnatten? eller vi som välkomnar främmande människor in i vårt hem? Klart att vi kände av att han var ofarlig.. men ändå.. är vi naiva eller bara öppna?
Absolut inte obemärkt när jag och pernilla vaknade upp med en okänd gäst på soffan. Robban utan skor. Vi fann honom när vi vandrade hem från vildanden tidigt den första januari 2008. Nya året; nya vanor och löften om en bättre tid och självdiciplin sägs det. Robban, relativt glad efter omständigheterna. Han småsteppade efter oss ett tag, aningen förvirrad, utan varesig skor eller jacka. Han var lite som en herrelös hund som följde efter oss.
Morgonen efter vaknade han i vår soffa utan ett minne av vem vi var osv.
Eftersom han inte hade några skor så var han typ fast hemma hos oss till någon behagade hämta upp honom. Så vi tre spenderade dagen med att kolla på Ronja rövardotter, dricka kaffe och försöka kartlägga hans gårdag. Det hela var så bisarrt att det bara blev okej.
Han lovade sig själv att året inte skulle fortsätta som det började och vi lovade oss själva att inte vara så naiva och knäppa. Vem var egentligen galnast? Han full, utan kläder ute i nyårsnatten? eller vi som välkomnar främmande människor in i vårt hem? Klart att vi kände av att han var ofarlig.. men ändå.. är vi naiva eller bara öppna?
