revenge of the exes
Hela förra året var fullproppat av ex. I verkliga livet speciellt under hösten då den största andelen befinner sig här i skåne och det gjorde inte jag under våren. Jag kände att jag blev konfronterad med många underliga relationer jag haft.
Fast om jag ska vara ärlig är det inte främst relationerna som har varit underliga. Det finns många accepterade konstellationer även om man drar gränsen vid tvåsamhet. Det är främst personerna som har varit underliga. Både på bra sätt och dåliga. Jag undrar om det speglar vem jag har trott att jag har varit under perioder, för mellan många finns det inte en endaste röd tråd.
Det fanns några riktigt roliga återseenden. Vi har fortfarande roligt tillsammans och jag kan se vad som fanns där. Av en kille fick jag höra sanningen. hehe. Eller ja, hans konstruktion iallafall. Jag mötte honom på en fest, han kände inte igen mig och jag kände inte igen honom. Men efter ett tag gick det upp för mig vem han var medan han inte kopplade riktigt lika fort. Vi började snacka och han var ganska berusad och råkade börja babbla om den här tjejen Annica från Eslöv som han hade varit kär i för några år sedan. Innan han hade börjat ana vem jag var så hade han redan sagt ett och annat. Underhållande. Hans min var obetalbar när det gick upp för honom.
Därtill är det några som, trots att de har blivit äldre inte väljer äldre partners. Vissa är självklara personer som inte vill bli äldre, växa upp eller what ever, så det kanske inte är så konstigt. Medan andra faktiskt har, utåt sett, mognat men ändå växer ålderskillnaden. Underligt tycker jag eftersom min umgängeskrets åldras i samma takt som jag.
Men vad är inte lite lammakytt.
En pojkvän blev ex. Jag saknar våra samtal. Vad jag inte riktigt insåg innan var att jag faktiskt under min stockholmsvistelse har vuxit två år. Innan har jag sett det som en lång dvala. Att jag var en och samma person hela tiden och så fort jag kom ner hit till mina gamla vänner så skulle allting bli bra och vara som förut. Fast det är det inte. Alla här har en förutfattad bild av mig som inte riktigt stämmer överrens. Jag levde väldigt nära den här killen (en enrumslägenhet lämnar inte mycket utrymme för.. ja, någonting egentligen) och det känns som han förstod den jag blev. Han var ju ändå den enda riktigt nära vännen jag umgicks med de åren. Så det har varit mycket lättare att prata med honom men jag antar att jag måste försöka få alla andra att fatta mig nu.
Och det mina vänner är ett projekt, alla ni som känner mig vet att jag inte riktigt är den öppna typen.
Så, efter det här utspelet ska jag nu försöka återgå till min uppsats och sätta mig in i folklorens framställning av kvinnan. uber.
Fast om jag ska vara ärlig är det inte främst relationerna som har varit underliga. Det finns många accepterade konstellationer även om man drar gränsen vid tvåsamhet. Det är främst personerna som har varit underliga. Både på bra sätt och dåliga. Jag undrar om det speglar vem jag har trott att jag har varit under perioder, för mellan många finns det inte en endaste röd tråd.
Det fanns några riktigt roliga återseenden. Vi har fortfarande roligt tillsammans och jag kan se vad som fanns där. Av en kille fick jag höra sanningen. hehe. Eller ja, hans konstruktion iallafall. Jag mötte honom på en fest, han kände inte igen mig och jag kände inte igen honom. Men efter ett tag gick det upp för mig vem han var medan han inte kopplade riktigt lika fort. Vi började snacka och han var ganska berusad och råkade börja babbla om den här tjejen Annica från Eslöv som han hade varit kär i för några år sedan. Innan han hade börjat ana vem jag var så hade han redan sagt ett och annat. Underhållande. Hans min var obetalbar när det gick upp för honom.
Därtill är det några som, trots att de har blivit äldre inte väljer äldre partners. Vissa är självklara personer som inte vill bli äldre, växa upp eller what ever, så det kanske inte är så konstigt. Medan andra faktiskt har, utåt sett, mognat men ändå växer ålderskillnaden. Underligt tycker jag eftersom min umgängeskrets åldras i samma takt som jag.
Men vad är inte lite lammakytt.
En pojkvän blev ex. Jag saknar våra samtal. Vad jag inte riktigt insåg innan var att jag faktiskt under min stockholmsvistelse har vuxit två år. Innan har jag sett det som en lång dvala. Att jag var en och samma person hela tiden och så fort jag kom ner hit till mina gamla vänner så skulle allting bli bra och vara som förut. Fast det är det inte. Alla här har en förutfattad bild av mig som inte riktigt stämmer överrens. Jag levde väldigt nära den här killen (en enrumslägenhet lämnar inte mycket utrymme för.. ja, någonting egentligen) och det känns som han förstod den jag blev. Han var ju ändå den enda riktigt nära vännen jag umgicks med de åren. Så det har varit mycket lättare att prata med honom men jag antar att jag måste försöka få alla andra att fatta mig nu.
Och det mina vänner är ett projekt, alla ni som känner mig vet att jag inte riktigt är den öppna typen.
Så, efter det här utspelet ska jag nu försöka återgå till min uppsats och sätta mig in i folklorens framställning av kvinnan. uber.
Kommentarer
Trackback