we danced together
Comhem skickar oss ett litet paket och hävdar att vi är roten till allt ont. För dem, oss själva och våra grannar. Jag hävdar nog motsatsen.
Okej, jag är en sån som oroar mig.
Jag är allvarlig och stel och önskar att jag kunde vara ung och naiv inuti igen.
Så, hur som helst oroar jag alltid mig, speciellt för hur jag beteer mig. Jag är rädd för att vara annorlunda, udda, eller kanske egentligen bara att folk ska se vem jag är. När jag rör mig bland andra tar jag på mig min anonyma mask. Speciellt jobbigt är det på bakfyllan. För hur om än så förändras man när man dricker. Det är lätt hänt att man säger och gör saker som man kanske inte riktigt hade gjort om man inte var under the influence. Detta är allmän sanning. Mitt problem är bara att alla mina nojer mest utspelar sig inuti mitt huvud. Det är ett enda kaos där inne men på ytan yttrar det sig oftast i att jag är disträ, eller på sin höjd kan se lite kall eller nonchalant ut. Så jag går omkring och oroar mig för saker som oftast inte har utspelats annat än i mitt huvud.
Fast i fredes gjorde jag faktiskt konstiga saker. på riktigt. utanför mitt huvud. inte så allvarligt kanske. Vi bestämde oss efter en hård vecka att inte gå ut när väl fredagen kom utan istället bunkrade upp med vin och godis hemma hos B. Det var skittrevligt och utvecklades i takt med glasen till high-class-rödvinsfilosoferande. Som avslutning på kvällen svimmade jag på toaletten och kort därefter kräktes (i toaletten, vilket ger pluspoäng).
Poängen är bara att det inte var jobbigt dagen efter. Det verkar som att rädslorna för att saker ska hända är värre än när de verkligen händer. Detta är väl kanske också en allmän sanning som jag rent intellektuellt visste men ändå inte riktigt kunde få ihop.
Iallafall så har min kropp lagt ner totalt sen i fredes. Blodtrycksfall, svimmade och slog i pannan och käken så jag knappt kunde prata under lördagen. Samtidigt blev jag dunderförkyld så halsen svullnade upp. Priset tog nog min mun idag. Jag vaknade med värsta botoxläpparna. Antagligen har jag fått någon sorts allergisk reaktion så det ser ut som att jag har gjort en läppförstoring.
Samtidigt försöker jag reda ut en satans hemtenta.
finaste stockholmarna gör ju det bäst! - http://it.youtube.com/watch?v=gA2hh_rdxi4
Okej, jag är en sån som oroar mig.
Jag är allvarlig och stel och önskar att jag kunde vara ung och naiv inuti igen.
Så, hur som helst oroar jag alltid mig, speciellt för hur jag beteer mig. Jag är rädd för att vara annorlunda, udda, eller kanske egentligen bara att folk ska se vem jag är. När jag rör mig bland andra tar jag på mig min anonyma mask. Speciellt jobbigt är det på bakfyllan. För hur om än så förändras man när man dricker. Det är lätt hänt att man säger och gör saker som man kanske inte riktigt hade gjort om man inte var under the influence. Detta är allmän sanning. Mitt problem är bara att alla mina nojer mest utspelar sig inuti mitt huvud. Det är ett enda kaos där inne men på ytan yttrar det sig oftast i att jag är disträ, eller på sin höjd kan se lite kall eller nonchalant ut. Så jag går omkring och oroar mig för saker som oftast inte har utspelats annat än i mitt huvud.
Fast i fredes gjorde jag faktiskt konstiga saker. på riktigt. utanför mitt huvud. inte så allvarligt kanske. Vi bestämde oss efter en hård vecka att inte gå ut när väl fredagen kom utan istället bunkrade upp med vin och godis hemma hos B. Det var skittrevligt och utvecklades i takt med glasen till high-class-rödvinsfilosoferande. Som avslutning på kvällen svimmade jag på toaletten och kort därefter kräktes (i toaletten, vilket ger pluspoäng).
Poängen är bara att det inte var jobbigt dagen efter. Det verkar som att rädslorna för att saker ska hända är värre än när de verkligen händer. Detta är väl kanske också en allmän sanning som jag rent intellektuellt visste men ändå inte riktigt kunde få ihop.
Iallafall så har min kropp lagt ner totalt sen i fredes. Blodtrycksfall, svimmade och slog i pannan och käken så jag knappt kunde prata under lördagen. Samtidigt blev jag dunderförkyld så halsen svullnade upp. Priset tog nog min mun idag. Jag vaknade med värsta botoxläpparna. Antagligen har jag fått någon sorts allergisk reaktion så det ser ut som att jag har gjort en läppförstoring.
Samtidigt försöker jag reda ut en satans hemtenta.
finaste stockholmarna gör ju det bäst! - http://it.youtube.com/watch?v=gA2hh_rdxi4
Kommentarer
Trackback